Hur har du det i pandemins andra våg? Själv har jag inget att klaga på. Jag fördriver dagarna hemma i soffan. Läsandes böcker, artiklar eller avhandlingar.  Det blir en hel del skrivande också. Det är mycket att hålla reda på. Olika författare som skriver liknande tankar behöver hållas isär.  Så mycket att ta in och så mycket kvar att lära. Tv:n som förr var på för jämnan har varit avstängd i veckor. Jag har helt inte tid över för den.

Hitintills har jag kunnat ta stöttning av de underbara tjejer i mitt studentarbetslag. Arbetslaget består av personer som respekterar varandras liv. Som litar på att de andra gör det de ska och jobbar för att vi alla ska klara kursen. Vi kompletterar varandra. Vi turas om att dra och bromsa vid olika tillfällen i arbetet med uppdrag, seminarier, redovisningar och uppsatsskrivning. Det här ska gå.

Just nu skriver jag en egen uppgift och det tar mycket tankeverksamhet och tid. Vad ska jag skriva om. Hur ska det vara? Vilken form? Ja skrivandets vånda är stor men underbara gänget finns där. Vi ska ses på måndag och kolla av att alla kommit igång och stötta varandra. Det behövs i dessa tider där mycket annat går ut på att klara sig själv. Jag har som sagt inget att klaga på. Hoppas du har det bra också.

Håll i, håll ut och ta hand om dig!

Visst är den vacker! Regnbågen med alla dess färger. Den dök upp som en glad överraskning när duggregnet börjat droppa just när jag nästan var hemma. Ja visserligen satt jag i bilen och visserligen hade regnet öst ner närmare stan, men så svängde jag in på byvägen och där möttes jag av en liten regnbåge och vipps var humöret på topp igen. För visst är den vackra.

Likt regnbågen som dyker upp efter regn hoppas jag att vänner runtomkring dyker upp i mitt liv efter pandemin. På kattutställningar, klubb möten, arbetsplatsen, högtidsfirande, fikaträffar och fortbildningar. Jag hoppas att jag möter er igen snart för ni saknas i mitt liv. Vänner från förr, nya vänner som jag ännu inte mött ta hand om er så ses vi när vi ses som en glad överraskning efter regn. Kram

Jag befinner mig på en raksträcka i livet just nu. Egentiden är den dominerande tiden varje dag. Att äta frukost utan att behöva stressa för att hinna ta hand om alla morgonsysslor är underbart. Tystnad och katterna som sällskap är just nu den rådande statusen. Jag börjar få grepp om studierna även om jag fortfarande inte helt greppat den rådande kulturen som Specialpedagogiska Institutionen i huvudstaden har.

Jag är på väg in i tänket, men har en bra bit kvar från att släppa min mer problemlösningsorienterande hjärna. Ni vet den som ser ett problem och kommer på flera alternativ till lösningar. Tyvärr fungerar inte reflekterande ämnen på det sättet. Nej här ska saker vridas och vändas problematiseras och diskuteras för att, när man äntligen tror man fattat, visa en annan sida som gör att man står med två frågor som ska vridas och vändas, problematiseras och… ja ni fattar. Ingen början inget slut utan en ständigt pågående process. Härligt!

Det känns som när man tagit beslutet att gå ut på promenad och man fått upp farten och tankarna börjar bubbla upp en efter en. Man hittar ett flöde där man själv, underlaget man går på och omgivningen smälter samman till ett tankeflöde om allt och ingenting. Tills tankarna tagit slut och man bara går och njuter. Där är jag just nu i det dolda avsnittet av den raka vägen till insikt.

Kram och sköt om dig!

Jag har den senaste månaden tillbringat mycket tid med mig, mig själv och min skugga. Nä det är inte kul längre och jag längtar tills jag får åka till Campus och umgås med mina medstudenter. Tyvärr tror jag inte att det kommer att bli möjligt förrän sista terminen HT-21. Varför? Jo för jag tillhör pessimisterna just nu eller om de är realister jag vet inte riktigt, tiden får visa.

Men hur som så är fakta att Covid 19 fallen ökar igen och det betyder att självisoleringens och restriktionernas tid inte är över. Specialpedagogiska Institutionen i Stockholm inte kommer att öppna. De har några pågående kurser där, men vi får nog se fram emot en till termin gloendes på datorn med myror i brallan och pennan i högsta hugg ritandes träd och blommor på ett papper. För jag är en sådan som lyssnar bättre då.

Kanske är det bara bra för mer anpassat än att så här kommer livet inte vara för mig. Jag bibbar och fluffar, kokar te och kaffe om vart annat och bjuder mig på gofika ibland. Jag har lyxen att ta en promenad under lunchen i dagsljus eller gråväder men jag kan också välja att stanna inne om regnet vräker ner. Ja jag har det nog väldigt bra om jag tänker efter, lite sällskapssjuk bara men det går nog att fixa på något säkert sätt tex genom att ringa en kompis.

Kram och sköt om er!