Klockan är över tio och allt är väl … igen. Hade en mindre kris under dagen när allt kändes tämligen värdelöst. Den självvalda karantänen eller nja självvald och självvald med studierna satta på distans har man inget val. Men i alla fall själv-distanseringen man befinner sig i är inte alltid kul. Ibland vill man bara ha det så som det var innan för man har glömt hur jobbigt det var. Lite som med att man längtar efter sommar när det är vinter och vise versa. Jag vill ha lite liv runt mig nu. Fast det är bara att gilla läget eftersom läget är som det är.

I pedagogiken talar man oftast om KASAM, känsla av sammanhang, och jag kan säga att mitt KASAM har gått i stå. På avstånd följer jag det som händer på jobbet och saknar alla både arbetskamrater och elever jättemycket. Jag umgås med vänner på avstånd och följer deras liv på fb så gott det går. På distans pluggar jag med en ny grupp som jag kommer lära känna lagom tills det är dags att säga hej då om fyra veckor.

Undrar lite om det här kan vara ett tillfälle att låtsas att man är på en lång retreat. I stället för att resa runt på kattutställningar och eller umgås med vänner, går resan inåt och jag får umgås med mig själv. Kanske det som gör det lite jobbigt. Jaget är lite less på jaget och behöver paus från mig själv men självdistanseringen sätter stop. Ja det är underbart, livet, hur det kan vara och bli. Jag har maken och sonen här hemma så ibland kan jag ledsna på dom som omväxling. Hoppas att du har det bra och mins: bryt ihop, gråt ut, samla ihop dig och gå vidare, snart kommer vändningen! Kram och trevlig helg.