Det är stiltje i livet just nu. Saknaden att umgås med andra på annat sätt, än på två meters avstånd utomhus är stor. Jag börjar känna mig frånkopplad från allt och alla. Fast i en surrealistisk värd där familjen är de enda man umgås med, de enda man vågar krama. Jag saknar delar ur livet som var innan pandemin och hoppas de delarna snart kommer tillbaka. Jag hoppas att jag har ork att ändra de delar jag inte tyckte eller tycker om när det är tid för det. Tills det är dags får jag sitta här i min bubbla frånkopplad från mina sammanhang. Väntandes på att få koppla på igen. Kram.